Ursäkta
Ursäkta att jag tagit så lång tid på mig till nästa del, men jag har varit glömsk. Och när jag väl kommit på det så har det varit släkt på besök, läxor, prov eller åska... Nåja, här kommer en ny del av familjen Sugarplum.
När Velma vaknar upptäcker hon att Helmer inte är där. Hon reser sig raskt upp och snubblar nästan rätt in i väggen. Men det räcker med att hon tar några steg och sedan ser hon honom.
Han står som paralyserad vid spegeln.
- Helmer! säger Velma lättat.
Inget svar.
- Mår du bra? säger hon och går fram och lägger en hand på hans axel.
- Ja, fast jag känner mig...liksom...tömd, säger han lågt och tittar upp mot Velma.
Hon tittar frågande på honom.
- Hurdå "tömd"?
- Tömd på kraft, fast ändå är jag fylld med den... svarade Helmer.
Velma var förvirrad.
- Varför är jag så blek? sa Helmer helt plötsligt.
- Kanske för att du är så kall? sa Velma och ryckte på axlarna.
- Vadå kall? sa Helmer.
- Sval då, sa Velma.
- Jag fattar inte vad du menar, jag har ju samma temperatur som vanligt, svarade han.
Velma tog hans hand. Den var lika varm som vanligt.
- Men igår var du iskall... sa hon, väldigt lågt.
Efter en stund ryckte Velma upp sig.
- Nåja, det är bra att du mår bra iallafall, sa hon.
- Nåja, det är bra att du mår bra iallafall, sa hon.
- Tack, men har du någon aning om varför mitt hår är så mörkt? sa Helmer.
- Faktiskt inte, sa hon och kramade om honom.
Velma konstaterade att Helmer omöjligt kunde gå till skolan, som tur var det lördag. Helmer spenderade dagen med att måla, som vanligt.
Velma var väldigt orolig för Helmer (vilken mor skulle inte varit det?) så hon sökte efter vad hans symptom möjligtvis kunde matcha, "vampyrism". Hennes farhågor besannades när hon läste att nya vampyrer ofta kände sig kraftlösa men samtidigt starka, de fick ofta mörkare hår, de blev ibland väldigt kalla efter förvandlingen och som alla vampyrer var de väldigt bleka. Velma var inte precis glad över nyheterna, men bestämde sig för att inte säga något till Helmer innan hon visste mer. Så hon åkte till...
...biblioteket! Vart annars kan man hitta trovärdig fakta om otänkbara saker? Det tog en stund, men till slut hittade hon en bok om vampyrer, som inte var en fantasyroman. Det stod att vampyrer inte tål för mycket solljus, en kvart i solen kan de tåla, fast de flesta kan knappt gå på dagar efteråt. Efter 20-25 minuter så blir de flesta medvetslösa och efter 30 minuter så dör dem. "Jag ska spika igen varenda fönster i huset!" tänkte hon, men när hon läste vidare lugnade hon ner sig. Unga vampyrer tål solljus, även om de flesta inte gillar det. Dessutom så kunde tydligen bara vanligt glas filtrera bort det i solljuset som vampyrer inte tål, vad i solljuset visste man dock inte. Vuxna vampyrer får ingen näring ifrån vanlig mat, utan måste få i sig plasma av något slag. Antingen plasma direkt ifrån en sim, eller så kan de äta plasmafrukt eller dricka plasma-juice från kylen. Dock så kan unga vampyrer få näring av helt "vanlig" mat. Vampyrer lever också väldigt länge i jämförelse med människor. Den äldsta blev 2002 år, 3 månader och 16 dagar.
Med ny kunskap åkte Velma hemåt för att berätta för Helmer att han fått vampyrism...
- Helmer, kan du komma lite? ropade Velma när hon kommit innanför dörren.
- Helmer, kan du komma lite? ropade Velma när hon kommit innanför dörren.
- Visst! svarade Helmer.
- Eh... jo, jag har forskat lite om varför du...inte riktigt är som vanligt, sa hon lite nervöst.
- Fick du något resultat? sa Helmer glatt.
- Ja... sa Velma och svalde.
- Nå? sa han.
Velma tog ett djupt andetag.
- Du är en vampyr.
Helmers leende försvann.
- En vampyr?! sa han, inte allt för road. Menar du ett sånt monster som sover i en likkista på dagen och suger plasma och skrämmer vettet ur folk på natten?!
Helmer började nästan gråta.
- Nej, nej... De flesta vampyrer är trevliga varelser, sa Velma oroligt. Hon var inte alls glad över effekten nyheten fått på hennes son.
- Har du nånsin träffat någon? frågade Helmer.
- Faktiskt inte... medkände Velma, men när Helmer började storgråta och skrika "Jag vill inte vara ett monster!!!" böjde hon sig ner, la ena handen på hans axel och sa;
- Helmer, jag har visserligen aldrig träffat en vampyr innan, men min magkänsla säger mig att det är du själv och inte vampyrismen som väljer vem du är eller blir... Bara för att du råkar vara en vampyr betyder det inte att du är ett monster, bara övernaturlig.
Helmer slutade gråta och kramade om henne.
- Tack för att du sa det.
Efter att Velma nattat Helmer gick hon ut på terrassen och såg upp mot stjärnorna. Hennes son var alltså nu en av nattens barn, hur nu det gått till... Vänta lite... Vad hände med glaset som hon ställde på bänken med rester av hennes kemiska experiment? Kan det vara så att Helmer druckit den? Oj, oj, oj... Inte bra. Det kan vara förklaringen till varför Helmer helt plötsligt, utan minsta förvarning, blivit en vampyr.
Nåja, du får fråga honom imorgon Velma, gå nu och lägg dig. Sov gott.
.
